De där hyisterna backar inte för lite besvär. Läs här den fantastiska berättelsen om Sven-Eriks nervpirrande hemtransport av den nyinköpta HY:n. Friskt vågat är hälften vunnet.
Vi började prata om att skaffa en HY tidigt 2011. Före resan till Salbris hade vi bestämt oss. Ambitionen var att hitta en som krävde minimalt med rostlagning och andra reparationer – till ett för mig rimligt pris, 2-4000€. Jag sökte på Le bon Coin varje dag.
Eftersom min franska som bäst räcker till att fråga efter vägen, beställa enkel mat och så vidare så hjälpte mig min före detta granne Marianne när det gällde att ringa. Hon är före detta fransklärarinna! En kommunikationsväg som jag klarade ganska bra själv var att kommunicera mailledes, Google Translate funkar, i alla fall till 80 %.
I slutskedet av sökandet, och inte minst under resan, ställde dessutom Frederic Boulanger och Urban Carlsson upp på ett fantastiskt sätt.
Äntligen köp!
Letandet på Le bon Coin intensifierade efterhand. Bilen jag köpte annonserades ut första gången redan på våren. Bilen hade ett giltigt CT, det vill säga var godkänd av motsvarande vår bilprovning – då kunde den ju inte vara så dålig – eller hur!? Alla har väl hört eller själv erfarit fransk renovering/standard. Det var ju bara dumt av mig att vänta mig något annat denna gång.
HY i fyndskick.
Under sensommaren 2012 blev äntligen transporten klar, det vill säga min svärsons brors Ford Transit 1986. Denna bil hade en dålig växellåda och bra lådor är en bristvara kan jag berätta. Via nätet hittade jag en på skroten i Sjöbo, inte billig men, som det senare visade sig på resan, i väldigt bra skick!
Gick till sängs vid 22-tiden, sov inget vidare, det snurrade en massa tankar i huvudet
Fixade baguetter, vatten, kaffe, lite frukt så att jag skulle ha skaffning ett tag – funkade kalas. Körde hemifrån klockan 07 som planerat. Låg på ca 80km/h enligt GPS:en, hastighetsmätaren visade runt 100. Nådde Öresundsbron som planerat vid 11-tiden.
En bit ner på Köge-motorvägen märkte jag att en förhöjningslucka över vänster bakhjul var lös, höll på att tappa den innan jag kunde stanna. Vänster framdörr gick inte att låsa med nyckeln, höger funkade däremot bra.
Bilen rullar på bra, 80-85 känns rätt även om det innebär att jag får lägga ett par dagars körning extra jämfört med 110-tempo. Tankningarna hoppar jag över fortsättningsvis, det var dags ungefär var trettionde mil, det vill säga efter 3-4 timmars körning. Det kändes ganska lagom med ett stopp då.
På tyska autobahn ökade jag farten efterhand, men märkte ganska snabbt att rätt hastighet var 80. Ökad hastighet gav ökad motortemperatur. Jag kommer tillbaka till orsak och lösning.
Framemot 19.30 började det bli rejält mörkt. Letade och letade efter hotell och kände lätt panik. Hittade ett mycket bra ställe men billigt blev det inte. Inkl en bra middag o två pilsner kostade det hela 87€.
Hur kunde jag glömma?
Morgonen efter var jag taggad och på gång. Åt en bra tysk frukost och kom ut till Transiten – batteriet dött! Fattar inte att jag kunde missa att stänga av ljuset. Jag var ute i bilen och hämtade grejor minst två gånger innan jag gick till sängs…
Personalen på hotellet hjälpte mig. Jag hade givetvis egna startkablar med mig, så bara en kvart senare var jag på G genom Tyskland, Belgien och framåt eftermiddagen till slut i Frankrike det kändes riktigt bra.
Efter att ha trasslat mig genom Paris började det stå Bordeaux och inte minst Toulouse på skyltarna – härligt!
OCH SÅ KOM DEN STORA DAGEN – IDAG SKA JAG TRÄFFA VÅR HY FÖR FÖRSTA GÅNGEN! Vi hade avtalat att träffas kl:17.30.
Rullade på och mötte ”les Pyrenees Atlantique”. Du milde skapare, vilka backar, motorn blev allt varmare, jisses vad jag hatade utförsbackar! Så bara fortsatte det hela tiden! Ja, det vill säga, det tog slut en bit innan Montauban där jag svängde av autorouten, det kändes riktigt bra. Naturen och sceneriet i stort började påminna om att nu var jag långt söderut!
Vid ett tillfälle hajade jag verkligen till; ute på landsbygden vid ett hus stod minst 5 gamla Estafetter långtidsparkerade, dessutom en HY. HÄR SKA JAG STANNA PÅ VÄGEN TILLBAKA! Nu blev det inte så – skit också – men det fanns bättre vägar!
Jag var framme i Aigefonde på ”Place de 8 mai 1945” redan 16.20, sms-ade Adelie, familjens dotter, som svarade att hennes föräldrar skulle komma o hämta mig inom en kvart – gissa om jag var spänd?
Väntan på HY.
De kom, jag körde efter deras röda Saxo till stället där bilen stod – precis som på bilderna.
Vad hade jag väntat mig!
Ja du vet hur det är, jag hade en bild av skicket – det visade sig vara klart sämre. Evas ord; vad hade du väntat dig – så är det ju alltid! Inget medlidande där inte…
HY:n är en 73:a, en diesel som varit familjens ägo sen ny. Den köptes av en onkel till nuvarande ägaren, Phillipe, vars far tog över bilen i början av 90-talet och använde den till kortare turer, som längst till Montpellier. Onkeln hade varit i Portugal med den när den var ny och nu har den gått garanterade 8600mil. Phillips pappa dog för 18 månader sen, Phillipe är skogshuggare, hade fallit 8 meter från ett träd, kom hem från sjukhuset en vecka tidigare och skulle vara sjukskriven 9 månader. Adelie har lovat skriva ihop bilens historia i ett mail till mig, jag har å min sida lovat att de ska få följa renoveringen.
Nåväl den startade, rök som ett ånglok men lät helt OK i motorn. Kopplingen slirade lite när jag skulle köra upp den på Transiten – det fick bli vinschen – men det gick ju bra.
Nån dag innan jag åkte bad jag Adelie bekräfta att den hade en giltig besiktning – Controle Technique (CT) – så som det stod i annonsen. Jag fick aldrig ett rakt svar där. Väl där nere visade det sig att deras uppgift stämde, men att de franska reglerna innebär att ett CT inte får vara äldre än 6 månader. Därför hade pappa Phillipe åkt till besiktningen på fredagen och gissa; ”ojämn bromsverkan” – ett av de problemen jag försökt undvika. Att den bedömdes som OK i övrigt får väl kallas för en gåta när du är svensk. Avgassystemet är inte upprostat men läcker som bara den i alla skarvar… De sänkte priset utan att jag prutade med 200€ till 2300€.
Lastning av HY.
Nåväl lastning och surrning gick riktigt bra, jag ställde den ända fram, kofångare mot framstam – då hade jag ca 20 cm tillgodo för bakhjulet – lika mycket av skåpet stod utanför flaket.
Jag hade bett Adelie boka ett hotellrum åt mig, lagom tills det började mörkna gav vi oss iväg till hotellet. Nu började den jobbigaste natten på hela resan! Jag sov inte mycket – grunnade på OM Transiten verkligen skulle klara jobbet!? Framemot morgonen hade jag bestämt mig för att undersöka möjligheterna att hitta en fraktfirma som kunde ta hem HY:n
Jag ringde Urban i Påarp som ju kan det där med lastbilar och utlandskörningar – han var tveksam, det skulle nog bli dyrt. Jag pratade med Frederick Boulanger som bor i Camargue, en verklig klippa o vän! Han erbjöd mig att ställa HY:n hemma hos honom så att jag kunde lösa hemtransporten i lugn o ro. Jättesnällt.
Framåt 9-tiden började jag köra österut med hela ekipaget – det gick helt OK. Om motorn blir varm vad är det första att göra? Jo ta bort termostaten. Det gjorde jag. Det hjälpte inte ett dugg!
Utsikt på lastad HY.
Den goda fen, rörläggarmekanikern
Ja, när jag nu hade tagit hin i båten så var det ju bara att fortsätta att ro! Ca 5 mil söder om Lyon var jag ganska uppgiven – om jag höll mer än 60 på autorouten så ville tempmätaren stå farligt nära det röda fältet, detta trots att det var slät mark.
Då inträffar det mest osannolika jag varit med om: En lite Renault Kangoo kör om, börjar varningsblinka, en hand kommer ut på högersidan och pekar in mot vägrenen. Vad gör man? Kan det bli värre? Det var tydligt att det inte rörde sig om polis eller nån annan myndighet, MEN det kunde ju vara så att de sett något med lasten, surrningen eller så. Jag stannade. Jag tror att de var rörläggare!?
Ut kommer en lång, tunn och en kort rund fransos, den senare börjar prata i raketfart – på franska. Jag förstod att han pratade om HY:n att han också hade en sån. Bad honom prata långsam, engelska? Jodå men jag förstod väl ungefär lika lite av den. Han berättade att han köpt en likadan fast i bättre skick för 7000€ i Marseille. Han pratade som sagt mycket, men mitt i alltihop sa han; jag har en sån också, pekade på Transiten! Jag sa att jag hade problem, att denna blev varm! O, jag är mekaniker också. Öppna huven!
Det tog honom 10 sekunder att konstatera att kylfläkten hade lossat från sitt centrum och därför stod still och inte kylde! Jag hade själv noterat detta tidigare – trodde att det skulle vara så. Nej, Nej, den ska sitta fast, det fixar jag! MEN vi måste bort från autorouten innan polisen kommer! Väl på rastplatsen dök båda två in i bakändan på Kangoon, tog loss en plastad ståltråd (ca 1 meter) som satt på bakdörren – som ett tillfälligt handtag eller så. Nu lindar vi denna hårt innanför fläkten sen kommer det att fungera hela vägen hem till Sverige! Vi hjälptes åt. Jag frågade hur jag skulle kunna återgälda hjälpen. NEJ ingenting, däremot fick jag hans telefonnummer. Jag bor i Paris, ring mig om det är nåt mer!
Lättnaden jag kände när jag körde vidare i 80 och tempen låg strax under normal var otrolig! Jag bestämde mig snabbt för att hålla en tidig kväll och körde av motorvägen vid Vienne söder om Lyon.
Kom iväg tidigt, livet lekte, skulle just köra ut på en större väg när jag såg att tempmätaren stod stumt in i det röda fältet. Jag lyckades komma bort från påfarten, tänkte samtidigt; detta är inte möjligt efter att ha kört 2-3 kilometer. Det var det inte heller. Efter en liten stund föll visaren tillbaka till i princip KALL.
Ut på vägen igen, vid lunch var jag vid Dole. Torsdagen innebar – enligt planen – att jag skulle ta mig till Vechta (der Franzose) under eftermiddagen, för att hämta delar till Cronvall och mig själv. Så skulle det inte bli…
Panik på autobahn
Jag startade i god tid. Allt gick kalas. Jag räknade och kom fram till att jag skulle vara i Vechta vid 3-tiden. Men va nu då? STAU!!! Några mil söder om Dortmund. Ja ha, det är bara att vänta ut proppen. Efter 30 – 45 minuter med motorn igång stannade den plötsligt. Samtidigt såg jag att det kom ut svart rök under motorhuven: DET BRINNER I MOTORRUMMET!!!!!!
Jag har nu fått testat hur jag agerar i en paniksituation – bättre än jag trodde!
Kommer du ihåg att dörrlåset inte fungerade på vänstersidan? Först rycker jag i dörren, men den gick ju inte att öppna eftersom jag låst den permanent med hjälp av ett spännband. Böjer mig fram och öppnar huvlåset, sträcker mig ner på golvet, tar brandsläckaren, tar mig ut på högersidan (tur att all packningen låg i HY:n nu!), kommer ut och svart rök väller ut från motorrummet. Lyckas öppna huven (brände vänster tumme rejält), ser ett stort orange eldmoln över motorn! En pust med släckaren räcker.
Jag fick upp huvstöttan, stod kvar säkert en minut, beredd med släckaren om det skulle tända igen – det gjorde det inte. Konstaterar att det glöder rejält i ljuddämpningsmattan under huven, lyckas riva ner den på vägen, efter ett tag börjar den brinna på vägen, lyckas stampa ut elden.
Sååå, då står jag alltså i en stau, i mittfilen på en trefilig tysk motorväg med en bil som inte fungerar, detta samtidigt som trafiken börjar röra på sig.
Efter att ha försökt överblicka skadorna ser jag trots allt en möjlighet att kunna få igång bilen och ta mig därifrån. Jag hämtar den gula västen och tar fram verktygslåda. Ägaren, Dennis, hade byggt om bilen en del. Det var min smala lycka, där satt en Stromberförgasare från en 240. Anslutningarna till den och gasvajern var delar som jag kunde fixa. Först bränslet. Elden hade bränt hål på bensinfiltret och fått mycket näring där, men slangen var rejält lång. Jag kapade bort den brända delen, dit med slang och slangklämma. Jag tittade noga, hade brandsläckaren till hands – jag testade, motorn startade! MEN gasen gick inte att rubba, just det vajern, höljet hade smält. Jag kapade höljet och nu fungerade bilen så pass att jag kunde blinka höger och ta mig in till sidan. Hade sån tur att det fanns en riktig parkering direkt vid sidan, detta samtidigt som trafiken hade kommit igång ordentligt. Prata om tur i oturen! Jag stannade bilen igen, nu kunde jag undersöka skadorna ordentligt, detta samtidigt som polisen kom.
Jag kan inte nog berömma den tyska polisen. Dom var verkligen hjälpsamma och trevliga och frågade om branden. Sen undrade de över mina brännskador. Så kom dom till pass, körkort o bilhandlingar – allt var i sin ordning. Jag ansåg heller inte att de skulle skriva en rapport till försäkringsbolaget. OK sa dom: ”då gör vi alltså ingenting, inga rapporter, ingenting”. Gissa om jag var nöjd med det förslaget!
På rull igen
OK, då var jag på gång igen. Konstaterade att jag fortfarande hade en rimlig chans att hinna till Vechta innan kl:17 när Franzosen stänger. MEN jag hann bara precis tänka tanken och passera Dortmund så var det dags igen. STAU. Nu gav jag upp, tyckte att jag hade frestat lyckan tillräckligt.
Men. Fredag, den dag jag enligt planen skulle komma hem – den dagen gick allt på räls!
Jag hängde på låset hos Franzosen, var där 7.45, kl 08.15 körde jag därifrån, för jag hade hittat en smygväg förbi autobahnköerna.
Nu gick, som sagt, allt bara så bra resten av vägen. Danmark – ja då är ju en skåning redan hemma – och kl:17.45 stängde jag av motorn i Transiten hemma i Örkelljunga efter 440 GPS-mil.
Det tog minst 3 timmar innan jag hade tagit till mig riktigt att jag var hemma. Under den tiden lastade jag av ”Hygge”, körde en liten tur i kvarteret innan han stallades in i sitt nya hem.
Den dagen gjorde jag inte speciellt mycket…
Hygge i garaget.
Meningen med livet: Att svetsa
Till allra sist så var det då skicket på HY:n – jodå den funkar men det finns en del att göra innan det är lönt att åka till bilprovningen. Samtidigt har den gjort att jag nu bestämt mig för att köpa en svets. Rosten finns främst på ställen som inte syns. Nu har jag alltså en ny utmaning framför mig – lära mig att svetsa, för det är väl det som livet går ut på: att hela tiden lära sig nya saker, uppleva nytt, träffa fler fantastiska medmänniskor. Förresten: Nån som har en bra baklucka till en HY över?
Namnet då: ”HYGGE”. Känner att jag måste förklara mig; HY, de två första bokstäverna är väl givna men sen? Jo säljaren Phillipe är ju skogshuggare och som sån jobbar han ju på ett HYGGE. Sist, men inte minst, så gillar danskarna att HYGGE SIG, det vill säga, att njuta, roa sig – kort sagt ha det bra. Det gillar vi också! Låter namnet manligt? Jamen det är ju Evas bil sååå…
När blir den färdig då? En väldigt optimistisk prognos skulle kunna innebära att den är reparerad och besiktigad sommaren 2014 och att inredningen i version 1.0 är på plats året efter. Vi siktar definitivt att köra med HYGGE till Polen 2015!
text och foto Sven-Erik Andréasson